Månad: augusti 2016

Etiopisk Gryta

gunneltrobergLämna en kommentar

Denna gryta innehåller den underbara kryddblandningen bako som kan köpas i den kooperativa Eko-handeln FRAM.

3 dl färdigkokta kikärter

6 stora, hackade lökar

½ kg hackade morötter

1 tsk salt

100 g smör

2 msk Slotts delikatesskryddad tomatpuré

2 tsk bakokrydda

Fräs grönsakerna i lite av smöret. Tillsätt resten av smöret samt resterande ingredienser och 1 dl vatten. Enligt grundreceptet skall grytan koka på svag värme i ca 2 timmar samtidigt som man efterhand späder med vatten. Jag rekommenderar kortare koktid, ca en halvtimme för att därefter svalna grytan och värma upp den följande dag. Då kokar man inte ut näringen och låter samtidigt kryddsmaken gå in ordentligt. Serveras med fördel till råris.

Dikter – Livet som Längtan.

gunneltrobergLämna en kommentar

Kött och blod

Kött och blod är inte syster inte vän
Vem är väl du, en främling jag har på känn
Du tror du kan göra som du vill
Du tror att jag snällt tiger still

Men

Jag kommer aldrig signera dina papper
Jag kommer aldrig vara din slav
Jag kommer aldrig acceptera dina krav

Du får ingen fullmakt

Jag vill få det sagt

Hellre jag väntar tills du nått din grav
Det är inte så att jag känner mig tapper

Men jag har tappat

Allt förtroende som finns
Du är inte den jag minns
Du var snäll när jag var liten
I min barndoms dröm du var mitt allt

Du var som livets salt

När mamma hota var du där min kära syster
När livet var svart och jag var dyster

Nu strör du salt i mina sår

Du gör mig illa vart än jag går
Du förlorade din själ
Du vill ingen annans väl

Bitterhet är din kalk

Du hungrar fastän du har allt
och saltet har mist sin sälta

men min själ kan du inte välta

Sova

Det ljuvligaste som finns är att få sova
vilken gåva
att inte gå upp klockan fem
att få dra sig och känna varenda lem
vila
att inte ila, inte stressa
utan som björnen i sitt ide bo
kunna ta allting med ro

Jag sover brevid dig du lilla
och njuter av att vara mamma
Jag njuter av att vara stilla
stanna upp och höra syrsor spela
Jag denna tystnad med dig vill dela
Stanna upp, vila och tänk
Att vila är himlens skänk

Till Lycka.

Till Lycka
hade jag valt pengar
hade jag valt pengar
för att berusa min själ
men pengar ger ingen berusning
kanske besinningslöshet
men ingen lycka
bara tomhet
bara ensamhet
bara meningslöshet
Till Lycka
valde jag att ge
jag som inget har
jag som bara är jag
men du tog min hand
mina leende ögon
min mun som skapade ett leende
jag fick så mycket åter
jag blev rik och jag kunde ge
jag känner mig lycklig
och fylld av fullhet
jag känner gemenskap
och mening

Det finns ingen död

Det finns ingen död, bara tillfällig väntan
Oändlig känns tiden vi varit isär
Du finns i min närhet, men ändå så fjärran
Oändlig är längtan, du är mig så kär
Så är mina minnen en doft av lavendel
som håller det svunna så levande ljust
Ett foto som bleknar, ett barn som dig liknar
som är av en del av dig.
Men livet finns här och livet finns nu
och utan dig så blir det ju
till glädje blir minnet av stunder vi haft
I mörkaste stunden så ger det mig kraft
Jag själv måste gå, för oss tiden har stannat
Det kommer en ny dag, det kommer en annan
men dagen den kommer när då blir till nu.

 

Sjukdom

Jag är gift med en sjukdom
Vår kärlek den försvann
Vår kärlek den förintades
och kvar blev skuld och skam
Nu finns här bara skriken
och glåpord och kritiken
I bitterljuva minnet finns mannen jag hållt kär
En skugga så förvisst
Jag gråter i mitt hjärta och lämnar dig till sist.

Mening

Det finns en mening med allt som sker
Med varje löv som faller ner
Med varje storm som sveper bort
Den sista känslan av allt hopp
Med snön som vilar mjuk och len
Med solens strålar och dess sken
Med liv som spirar, sjuder, gror
Med gröna löven som ett flor
Med gula löv och röda löv
Med bruna löv och döda löv
Det finns en mening med allt som sker
Med varje löv som faller ner.

Freden är hotad

Freden är hotad
Duvorna skjuts
Här strax under ditt fönster
Ligger i blodpöl stilla och död
Duvan där livet nyss levde och sjöd
Här strax under ditt fönster
Suttit på din balkong
Skitit väl där nångång
Här ska va rent och städat och fint
Tanterna argt skanderar
Ingen duva på min balkong
De har ju ingen fågelsång
Bara ett kutter om kärlekens gång
Freden är hotad
Människor skjuts
Fjärran i TV-rutan
Ligger i blodpöl stilla och död
Människan där livet nyss levande sjöd
Fjärran i TV-rutan
Tänk om de suttit på min balkong
Du givit kaffe med påtår nångång
Här ska vi solidariska vara
Tanterna suckar och stänger TV:n bara
Deras krig är en främmande sång
Men människans ondska är livets gång

Giftsekten

Utmärkande för sekten är att sektmedlemmar sprider gift till sin omgivning. Minst 50 ämnen antas eller vet man innehåller cancerogena ämnen. Med sitt gift orsakar de även värnlösa spädbarns död.
I sektmedlemmarnas spår finns en utbredd kriminalitet; allt ifrån smuggling till mord. Sekten har idag framför allt sin utbredning i u-länder och hos socialgrupp 3. Människor luras genom glamourösa löften av sektledare som tjänar miljarder på att locka nya rekryter till att ansluta sig till en sekt som de sedan inte kan befria sig från. Hälften av sektmedlemmarna dör en förtidig död p.g.a. sitt medlemskap i sekten.
Sektmedlemmarna åtnjuter en särställning i samhället och på flertalet restauranger och inneställen reserveras särskilda platser åt sektmedlemmarna. Andra privilegier som sektmedlemmarna åtnjuter är att vid flera tillfällen på betald arbetstid få gå ifrån sitt arbete för att kunna utföra de ritualer som ett medlemskap i sekten innebär. Framför allt är det gemenskapen med andra sektmedlemmar som lockar nya rekryter. Detta tillsammans med det faktum att framför allt yngre sektmedlemmar åtnjuter statusen att betraktas som ”tuff” i omgivningens ögon. Sektmedlemmarna åtnjuter också tillsammans med en annan stor sekt sjukvård till ett värde av 20% av den totala sjukvårdskostnaden.
Sektledarna håvar varje år in tusentals kronor från varje enskild hängiven medlem. Sektmedlemmarnas barn, som kanske inte alltid går i föräldrarnas fotspår genom att själva gå med i sekten, får ofta men under sin uppväxt i form av luftrörsproblem och astma.
För en del sektmedlemmar är denna sekt också inkörsport till en annan och t.o.m. farligare sekt. Denna farligare sekt kan i likhet med giftsekten betraktas mer som ett businessföretag än en religion. Efter vapenindustrin är den farligare sekten den största miljardindustrin i världen.
Har du någonsin mött någon företrädare för denna sekt??
Deras motto är: ”Jag kan sluta, men jag vill inte.”

Liten, men inte sliten

Liten, men inte sliten
Så säger jag till dig
När sorgen fyller helt din kropp
Så liten och så utan hopp
Men liten du ska veta detta
Att mammas lilla goa hjärta
Du har ju livet framför dig
Så ren så ny så stark så vig
Ja, andas tillförsiktens glädje
Att livet står ju för din port
Och mamma har ju allting gjort
Så vis är mamma men så sliten
Men du, du är ju bara liten.

Kära besviken hyresgäst

Kära besviken hyresgäst!
Vi har talat med våra kära kissar om deras dåliga uppträdande vad gäller att förrätta sina behov. Självklart har vi kattoalett hemma som de kan förrätta sina behov i. Tyvärr så går det inte att tala reson med dem. De säger att de är självständiga varelser som gör vad de behagar. De kan verkligen inte jämföras med (ve, detta hemska ord!) hundar, som kan läras till vett och etikett. Jag måste säga att vi är djupt besvikna på våra små älsklingar, för de har dessutom mage att påstå att vi inte äger dem, utan att vi är deras människor. Sådana är villkoren för alla stackars kattägare. Som en liten tröst kan jag ändå nämna att en av våra katter nämnde att de visst är till glädje för barnen på gården. ”Barnen leker med oss och vi går tålmodigt med på deras lekar. Jag har till och med stått ut med att få åka rutschkana med barnen och fastän jag avskydde det så inte så mycket som morrade jag åt barnen. Detta trots att jag hade god lust att ge skit… ops förlåt … den underbara lilla flickan en liten hm. klapp med tassen. Förutom att glädja barnen så är jag också till stor glädje för äldre, många gånger mycket ensamma människor. Tänk vilken stor glädjekälla jag är ändå. Och tänk på att vi katter håller borta möss, råttor, sorkar och andra stekar, vad ni människor kallar ohyra. Min matte har berättat för mig att vi katter för länge sedan, under någonting som kallas för medeltiden, ansågs vara utav djävulen. Detta gjorde att nästan alla katter mördades. Och vet ni vad. Bara för att det nästan inte fanns några katter kvar då så fick alla stekar, jag menar råttor härja fritt. Och de råttorna förde med sig digerdöden, vilket gjorde att nästan alla människor dog. Så vi katter vi behövs. Både för något som matte kallar för jämvikten i naturen och för att vi skänker en sådan glädje till människor. Vet du vad förresten. Jag är, som du nog har förstått, en vääldigt klok, vacker (fast det hör inte hit förstås) och snäll katt. Så nästa gång som du träffar mig så får du gärna kela med mig. Om du gör det så kommer du snart att märka att du kommer att känna nånting alldeles speciellt runt hjärttrakten. Matte kallar det kärlek, och du kommer att känna dig som en lyckligare människa – bara p.g.a. mig. Bra va! Mjau, Mjau ”

Love is beautiful

Love is beautiful
Love is blind
Love is free
Oh, how painful a love can be
How deep – How high
it can never tie
True love is always free, beautiful, blind and somtimes painful
but never grey
It costs a lot, but I can never say
”better never to love”
co´s then – without loving – my life has never existed.

Matrimony

One I will love and
One it will be
One who will love the total me
Lifelong as a vision
of a ship which sail
but like a ship it´ll be no jail
Joy is something we´ll have together
sorrow is something we´ll also share
And in life we´ll walk together
on the road without no fear
I´ll never look at any other man
and I`ll trust you – I know that I can
We are friends, we´ll always be
We are two, but yet we´re One – you see
I know fate meant – You and Me

Göteborg 2050

Göteborg 20 januari 2050
Kära dagbok!
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Det var så länge sedan som jag skrev i dig och allting känns så overkligt. Tredje världskriget är slut. Visst låter det konstigt. Och jag som trodde att det aldrig skulle kunna bli ett nytt världskrig. Och när det väl skedde så har allt känts så overkligt att jag först nu, när allt är över, har börjat förstå att vi har haft ett krig. Allt är över, skriver jag. Men det är nu allting börjar. Nästan alla människor är döda. Det ligger en fruktansvärd lukt över hela Göteborg. Stadens centrum skulle jag inte ens vilja gå nära. Om det luktar så mycket som det gör på Guldheden, hur mycket luktar det då inte i stadens centrum? Det finns ingen mat. Om man nu inte skulle ge sig på att äta lik. Det finns de som har gjort det. Människor har tagit tag i ruttnande lik och släpat dem med sig. För att begrava sina anhöriga. Det var det svar jag fick när jag fick se att min alkoholiserade granne släpades bort. Så länge han levde så hade han inga anhöriga, vad jag vet. Vem orkar tänka på anhöriga? Alla är ändå döda. Och det finns ingen mat.
Hur har vi överlevt det här året? Jag kan inte förstå det. När kriget började. Det var ingen som fattade nånting. Jag tror de flesta reagerade som jag. Man blev passiv på nåt sätt. En förlamande trötthet och skräck grep tag med sina isiga fingrar och kramade mitt inre. Jag låste in mig i lägenheten och väntade. Det förra världskriget måste ha varit mer konkret. Då fanns det bomber som rev ned och förstörde hela hus. Folk gömde sig i skyddsrum, tunnelbanor.. Hur kunde man skydda sig mot det här kriget. Allt var så tyst. Inga bomber som rev hål på tystnaden och slet med sig offer och byggnader. Allt har varit så tyst. Människor har bara ramlat ner och dött. Rykten har gått om epidemier och olika farsoter som har skapats för att hela städer ska dö ut. Det började med att alla i Stockholm dog. Vad ska jag säga? Det var så svårt att tro att kriget hade börjat. Förvirringen var stor. Varför börja med Sverige? Vem låg bakom? Var det en terrorattack? Ingen förstod nånting. Jag började stänga in mig i lägenheten. Tänk, jag som aldrig hade sett ett lik, förutom på Eurovisionen förstås. Plötsligt hittade man döda människor överallt. Äldre, barn, vuxna, kvinnor, barn, även djur. Jag slutade att släppa ut katterna. Simson protesterade naturligtvis. I början krafsade han på dörren varje dag och gnydde. Till slut blev jag vansinnig på honom och gav honom en klatsch så att han åkte genom rummet. Jag vet. Jag är hemsk. Men jag orkade bara inte. Livet kändes bara som ett fruktansvärt helvete och det blev inte bättre för Simsons förebrående jamande. Simson kröp ihop och morrade mot mig. Sen tog han till flykten under soffan
30 januari 2050
Kära dagbok!
Jag slutade lite abrupt förra gången. Jag vet! Men jag kände mig så trött och ledsen. Idag har jag ätit mat. Det känns helt otroligt att jag kan skriva den meningen. Och hur har detta nu kunnat ske. Jo. Jag gick ut och plockade in ett delikat lik och så.. nej jag bara skämtar. Det började med att Leif och jag bråkade. Vi var båda två hungriga till döds. Enda anledningen till att vi har överlevt så här långt är att vi har lagrat upp mat hemma. Helt vete, mjöl, konserver, torrmjölk, torkad frukt, o.s.v. Egentligen är det själviskt att vi har behållit all maten för oss själva och inte delat med oss. Men allting blev så konstigt. Jag låste in mig i lägenheten och efter ett par veckor följde Leif mitt exempel. Vi har suttit här. Passiva, skräckfyllda. Ibland har jag tittat ut genom fönstret och tänkt att allt ser ut som vanligt. Det var tills jag en dag såg grannen ligga död på gården. Han låg där inte länge. Kanske en dag eller så. Och så blev han bortsläpad av två personer. Det var länge sen som jag hade sett nån person, vare sig död eller levande, förutom Leif då. Jag öppnade balkongdörren och ropade till dem. Faktisk kommer jag inte alls ihåg vad jag sa. Men de verkade inte speciellt intresserade. Från fjärde våningen så ser man inte riktigt människors ansikte. Ändå så har jag nåt slags minne inpräntat att jag mötte deras blickar. De tittade slött på mig. Precis som om de hade varit nån slags vandrande lik. Blicken var död. Jag kände att de var precis som de patienter som jag hade haft på mentalsjukhuset, de somrar som jag hade jobbat där. Vi är alla vansinniga. Hur kan man vara annat? Hela världen är ju sjuk.
När liket hade försvunnit från gården var allt sig likt igen. Okej. Det fanns inga lekande barn på gården. Inte heller mammor, eller pappor eller dagmammor. Men på vintern så är det inte alltid barn ute. Jag råkade säga till Leif att allt kändes som vanligt när man tittade ut på gården. Det enda jag saknade var katterna. Det hade varit så många katter på gården. Nu var det helt tomt. Jag frågade Leif om han trodde att alla katterna hade dött av farsoten eller om människor hade ätit upp dem. Leif tittade på mig länge.
– Leila, sa han. Vi måste äta upp katterna.
-Men det finns ju inga, säger jag spontant. Men innerst inne förstår jag vad han menar.
-Leila.. Han lägger händerna på mina axlar. Det är menat som en gest av ömhet, men jag känner mig fångad.
-Le.. Nej, säger jag häftigt. Det är mina barn. Ät upp din Simson om du vill, men Mjaina låter du bli. Hon är min katt.
– Vi måste ta bägge två. Frågan är bara vilken vi ska börja med.
Vi drar lott. Jag känner att jag mår illa. Inte mår jag bättre heller när lotten faller på Mjaina.
-Jag vill inte, jag kan inte. Det går inte. Jag känner hur det svindlar för ögonen. Kanske är det hungern. Det känns som om jag har bly i benen. Ändå säger jag att vi måste gå ut på gården och leta. Kanske finns det en katt ändå. Jag kan tänka mig att äta kattkött. Jag kan nog äta människa också. Men inte Mjaina.
Vi sätter på oss och går ut. Leif är tyst. Vi orkar inte prata. Jag förstår inte hur vi ens orkade gräla. Gården är stor och består att ett bergigt skogsområde. Vi letar överallt. I bergsskrevor, på villatomter i området bredvid, överallt. Jag orkar inte längre. Det svartnar för ögonen och jag känner att jag faller. Jag vaknar upp och ser att Leif står böjd över mig.
– Du måste orka gå hem. Jag orkar inte bära dig. Jag reser mig upp. Famlar. På nåt sätt tar vi oss hem. Jag svimmar i trapphuset. Nästa gång jag vaknar ligger jag på madrassen. Jag är hemma. Leif har gjort nån mat till mig. Jag äter. Det smakar vidrigt.
– Vad är det?
– Det är katt…mat.
Jag känner att det isar inombords. Tänk om det hade varit kattkött – Mjaina.
– Leif, säger jag. Leif. Kan vi inte bara slänga ut katterna och äta upp deras kattmat?
Jag vet redan hans svar innan han har sagt det. Varför ska vi själva svälta, överleva ytterligare några dagar på kattmat och sen äter någon annan upp katterna.
-Vi kan väl släppa dem i botaniska trädgården, i urskogen. Jag begär mycket. Jag vet det. Och konstigt nog går Leif med på det.
Efter ett par dagar känner jag mig mycket bättre. Vi har levt på helt vete och kattmat. Faktum är att jag har börjat vänja mig vid smaken. Det är nästan delikai går sakta vägen till botaniska. Katterna följer med som små hundar efter oss. Eftersom det inte går några Eutos på vägarna längre så går det bra att gå hela vägen till Botaniska, på alla vägar, med katterna fritt springande efter.

It´s alright

You´re my lover – what can I say?
You´re my man – please don´t go away
You´re my son – then weep a little
Yoy´re my friend – we´ll smile and giggle
You´re my father – you hold me tight

Whatever you are  – it´s alright, alright

Inget mera ljuvligt är

Inget mera ljuvligt är
för den katt man håller kär
än att vandra fritt i livet
I sin livsbok det står skrivet
Livet aldrig lätt det var
Många ärr och sår jag har
Men att solens strålar möta
lukta på små blommor söta
Finnas till för var och en
som vill klappa mig och sen
Fånga musen i en hast
sen så tar jag mig en rast
Lägger mig där solen ger
värme mest och mot mig ler
Slickar pälsen ren från smuts
Ger den sen en extra puts
Livet är ju allt bra kort
Männskan är en konstig sort
Många klagar så på allt
Är det hjärtat som är kallt?
Lev som katten det är givet – känner glädje hela livet.